Det är bara mitt.

Nu har jag kikat lite i den för första gången på många år...många känslor väcks.

Det är en blandning mellan glädje, sorg och medkänsla.

Önskar att jag kunde sitta och hålla om den unga Petra, på väg in i vuxenvärlden med massor av känslor som är svåra att förstå. Hålla om och tala om att livet kommer att ordna sig, att kärlek och smärta hör till men det går över.

Att få trösta henne när hjärtat krossas eller när hon undrar om hon gjort rätt. Att finnas där när saker går fel...

Jag ler igenkännande åt brev som påminner väldigt mycket om min dotters brev och lappar. Vi är lika trots allt lilla Ronja... Jag försöker ge mina barn det jag hade velat ha. Jag håller om när kärleken svajar, torkar tonårstårar, stöttar när misstagen begås, lyssnar på lyckligt kärleksprat ♥

Jag stoppar undan brev och dagböcker med ett litet vemod trots att jag vet att hon fått ett lyckligt liv...

Två av mina dagböcker

Ett uppslag...

En bunt brev..